Nettan's Blogg

Har just tittat ut i det värsta åskvädret den här sommaren. Regn och hagel piskar marken medan åsk-knallarna avslöser varandra i rasande fart. Tycker alltid att det är en viss tjusning med naturens skådespel även om det känns lite osäkert samtidigt.  Naturen kommunicerar sin storslagenhet och ger oss en insikt om att vi bara är tillfälliga besökare på denna jord.

Nåväl, anledningen till att titta ut var att se hur hästarna hanterade hagel och blåst. Vill ju helst inte att de ställer sig under träd då det brukar vara ett bra sätt för hästar att avlida av blixtnedslag. Det är verkligen ett magiskt skådespel att se hur de hanterar, copar, med omständigheterna. De vänder upp svansen mot vinden så att de alltid får regn och vind rakt bakifrån. Ger dom mest skydd påstås det i de regioner där de är extra känsliga. Parerar lite med något steg till höger eller vänster, beroende på hur vinden vänder.

Sedan står de helt stilla, slutar att äta och ser ut som de går i någon slags inre exil och är inte längre kontaktbara för omvärlden. Bara ett stilla lugn.  Så snart vädret blir bättre så fortsätter de äta som inget hade hänt.

Tycker att detta är exempel på levnadskonst på en avancerad nivå. Tänk om vi själva kunde hantera de känslomässiga stormar som äger rum då och då i våra liv med samma lugn. Då skulle vi lugnt dra oss in i oss själva, modifiera våra ”tankesteg” lite till höger och lite till vänster, allt eftersom de emotionella vindarna ändrar riktning och styrka.

Med vetskapen om att stormen snart  drar över kan det få bli lugnt i våra sinnen, och solen kan få lysa i våra liv igen.