Nettan's Blogg

Jaha, hemma igen efter en fantastisk tid på Irland. Vi hade en alldeles egen fotocoach som tog oss runt till typiska Irländska upplevelser och landskap. Självklart skulle vi starta dagen med en riktig hästauktion. Jag såg verkligen fram emot att få fånga dessa människor och djur i en typisk miljö. Det var mycket åsnor till salu och naturligtvis undrar man varför det säljs så mycket åsnor i ett land som Irland.

Fick lära mig att de används som lastdjur bland annat till att bära hem torv från de stora torvfälten. Torven bryts och läggs att torka som små vedträd. När de är tillräckligt torra för att kunna eldas med i brasan, så lastas de i klövjekorgar på de små åsnorna som får bära hem lasten. En del av åsnorna hade sina föl med och det var verkligen slående hur lugna dessa djur var. De stod bundna vid sina transporter, eller lyktstolpar, och tittade sig lugnt omkring bland bilar, människor och andra djur.

 De här små fölungarna som nyss var separerade från mammorna stod också lugnt och beskådade.

 Sedan var ju "gubbarna" precis som jag föreställt mig. Lagom stor ölmage, ja några hade lite extra kilon, men de stod i klungor och diskuterade djuren med sina rutiga yllekepsar på. En av dom kom faktiskt fram och ville bli fotograferad och få bilden skickad till sig. Kanske hade han inga bilder av sig själv, vad vet jag. Men så här såg en del av dem ut.

Så vad fick vi med oss från denna upplevelse? Jag tror att känslan av närvaro och lugn var det viktigaste. Ingen sprang för att hinna till något annat. De var just där de var, fångade av stunden vilket ju också speglade sig i lugnet hos djuren.

Våra djur är som speglar som återger vad som pågår runt omkring. Forskning har ju visat att stress, rädsla och ökad hjärtfrekvens hos oss människor smittar av sig och skapar samma fenomen hos hästar. Fungerar säkert på åsnor och annan boskap också. Tror nog att alla levande väsen hör ihop mer än vad vi kanske förstår idag.

Men till forskningen hittar svaren på livets gåta så kan vi kanske träna på en lugn kommunikation med våra vänner djuren. Att vara närvarande och hemma i sig själv sprider goda vibbar som både vi själva och andra mår gott av.

Må så gott!

All tid har gått åt till att leta och köpa ett nytt kök. Mycket intressant och lärorikt men ack så tröttsamt. Till sist längtade jag bara efter något mer själsligt inspirerande och kanske en djupare inriktning på livet. Hade vid detta tillfälle en diskussion med sonen sent en kväll vid köksbordet och delgav honom min längtan efter en mer andlig inriktning som motpol till allt kommersiellt som att köpa kök.

Min kära son tittar mig då djupt i ögonen och säger " mamma, det bor en ande i varje kök".

En blivande Zen-mästare utan tvekan, så insiktsfullt, i nuet finns alltet. Tänk så lätt det är att glömma bort.

Hästarna får oss att komma ihåg. I ridningen finns närvaron och andligheten förkroppsligad i häst och människa. Ett samspel mellan två av naturens skapelser som möts i nuet. Att släppa alla tankar på dåtid och framtid och bli ett med hästen och hästens rörelser, i den stunden finns alltet, det fullkommliga.

What is the good of discussing a picture of Blue Ari?  A Blue Ari must be sensed. En bild måste upplevas, vad väcker den i mig? Vem skapade bilden och varför? Vem förändrade verkligheten?

 Lämna den logiska hjärnan en stund och upplev världen lite annorlunda. En förtrollad plats där du kan skapa ditt liv och din omgivning.

Hur skulle din värld se ut? Vilka färger skulle den få och varför? Vem skulle finnas i den? Vem skulle du vara?

Insikter och utveckling kanske ligger i att acceptera saker som de är, om än annorlunda. En blå häst kan väl vara blå och behöver inte ha en annan färg.  Det du vill vara och skapa kan väl vara perfekt även om det inte är som det borde vara?

Överge dina fördomar och begränsningar vad gäller din värld, dig själv och din omgivning. Låt tanken få skapa och se vilka möjlighter det finns att skapa en blå häst i din förtrollade värld. Inget är omöjligt, underverk tar dock aningen längre tid.

Lev gott!

Bespara mig min tid, ge mig min tid, stör mig inte eller vad det nu kan heta. Alla är så upptagna nuförtiden. Känns det igen? Fram med kalendern  och börja leta efter första bästa tillfälle för en träff, en middag, en biokväll eller kanske en husstädning, och varför inte en motionsrunda i skogen. Boka,boka , boka.. . . . . . . . Så mycket vi vill hinna med i våra liv. Inte underligt att det ibland känns som man kokar över. Det påstås ju vara ett kvinnligt beteende att göra många saker samtidigt, den berömda simultanförmågan. Fast när jag beskådar mina hundar så funderar jag på om de också har mycket att göra? Är det kanske ett hundbeteende? Nä, vid närmare eftertanke de är ju båda tikar(kvinnor) Kvinnligt beteende gäller även för hundar.

Båda ägnar sig åt medfödda drifter, en äter och en utför någon form av parningsbeteende. Att dömma av tungan är det senare ett bättre val än att äta ett gammalt upptorkat ben. Men om man samordnar och gör båda aktiviterna samtidigt så blir det ju en viss tidsbesparing.

Men vår gamle vän Buddha lärde sig ju en del under sitt träd som vi kan spinna vidare på, en sak i taget, var sak har sin tid. En medveten närvaro i det vi utför eller skapar. Vi kanske har ett bättre liv och mer rofyllt om vi tar en sak i sänder. Buddha skulle väl ha uttryckt det som så att ”när du äter så ät” och när du  . . . .       . . . så gör det av hjärtans lustar. Sista delen syftar på den vita hundens aktivitet.

Har just tittat ut i det värsta åskvädret den här sommaren. Regn och hagel piskar marken medan åsk-knallarna avslöser varandra i rasande fart. Tycker alltid att det är en viss tjusning med naturens skådespel även om det känns lite osäkert samtidigt.  Naturen kommunicerar sin storslagenhet och ger oss en insikt om att vi bara är tillfälliga besökare på denna jord.

Nåväl, anledningen till att titta ut var att se hur hästarna hanterade hagel och blåst. Vill ju helst inte att de ställer sig under träd då det brukar vara ett bra sätt för hästar att avlida av blixtnedslag. Det är verkligen ett magiskt skådespel att se hur de hanterar, copar, med omständigheterna. De vänder upp svansen mot vinden så att de alltid får regn och vind rakt bakifrån. Ger dom mest skydd påstås det i de regioner där de är extra känsliga. Parerar lite med något steg till höger eller vänster, beroende på hur vinden vänder.

Sedan står de helt stilla, slutar att äta och ser ut som de går i någon slags inre exil och är inte längre kontaktbara för omvärlden. Bara ett stilla lugn.  Så snart vädret blir bättre så fortsätter de äta som inget hade hänt.

Tycker att detta är exempel på levnadskonst på en avancerad nivå. Tänk om vi själva kunde hantera de känslomässiga stormar som äger rum då och då i våra liv med samma lugn. Då skulle vi lugnt dra oss in i oss själva, modifiera våra ”tankesteg” lite till höger och lite till vänster, allt eftersom de emotionella vindarna ändrar riktning och styrka.

Med vetskapen om att stormen snart  drar över kan det få bli lugnt i våra sinnen, och solen kan få lysa i våra liv igen.

Äntligen en regnig dag. Efter all sol och värme med medföljande sommaraktiviteter, så är det nu okey igen att bara vara. En viktig balans mellan ”att vara”och ”att göra”. Djuren är bra på detta. De går inte runt och funderar på nästa veckas matsedel eller vilka möten de ska ha, när de äter så äter de. Av den anledningen är de ju så fantastiska att arbeta med. Det finns mycket vi kan lära av dom när det gäller närvaro, det vill säga en medvetenhet om här och nu.

I kväll tog jag en stol och satte mig i boxen inne hos Eyja. Hon mumsade lugnt på lite kvällshö, helt oberoende av att jag satt i ett hörn. Så, jag antog samma medvetenhetsnivå. Jag bara satt där och halvsov utan krav på att klappa, eller prata, rykta eller annat. Två varelser som under någon halvtimme delade samma rymd utan att göra något. Det är en väldigt befriande känsla, en upplevelse.

 I den stunden man försöker beskriva vad som kändes, hur jag upplevde och så vidare så är det förvandlat till en uppgift. Jag har gjort en snabbresa från själarnas gemenskap till en separation där jag satt mig själv utanför med syfte att beskriva. En omöjlighet, därför är det så viktigt att vi får ha ”varande”. Ett varande ska inte beskrivas av den anledningen att det är just ett varande och vi behöver sådana i våra liv.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vilket budskap denna kvinna bär. Allt vi bär i form av kläder, frisyrer, smycken eller färger uttrycker något om oss. Eller kanske något vi vill uttrycka i en given stund. Här stämmer budskapet som uttrycks för de flesta övriga närvarande. Stunden är fångad på en Rock-konsert en sen kväll. Blommig ljus sommarklänning och välordnade lockar hade kanske sänt ut fel budskap. Genom att växla kläder, färger, former och annat vi bär så kan vi träna på att utveckla olika delar av vår personlighet. Att lära känna fler roller i vår personlighet innebär större självinsikt och självkännedom. Så bli en mästarinna eller mästare i konsten att kommunicera. Uttryck det i dig som vill få komma fram, bredda din repertoar, bli det mesta som just du kan bli.

Hon bara satt och väntade, beundrade kanske utsikten som vi andra. Jag fick lov att närma mig henne men bara långsamt. Ett kort möte i stunden. Det fanns en stor integritet i luften runt omkring. Den tycktes säga ”om du kommer till mig så är det med respekt och varsamhet”. I min iver att komma närmare och förstå vad hennes små antenner sände och skickade för signaler så kom jag för nära. För bråttom att se och ta vad jag ville ha, hon bestämde sig för att lämna oss.

I flykten förändrades hon. Plötsligt var hon som en liten drake som viftade med sina stora vingar, stark och lite hotfull men samtidigt rädd och föredrog att flyga sin väg.

Kanske är det så också med oss människor. Vi behöver närma oss andra med respekt, lyhördhet och med hänsyn till varandras integritet . Det är då som först det är möjligt att läsa av vad de andra kommunicerar och andra kan läsa mitt budskap.

Många av oss blir drakar i onödan.Kanske viftar vi då med våra mentala vingar och försöker verka farliga, eller möjligen väljer vi att fly undan en relation.

Så, läxan utifrån detta blir att träna på lyhördhet, respekt för alla levande väsen och acceptans för jagets integritet.

 Du är fylld med nya möjligheter men var är du på väg? Din inre vägvisare styr dig mot nya utmaningar som du inte vet något om ännu. Varför så bråttom? Att kunna stanna upp och njuta av livet är en värdefull läxa att kunna. Dina nya spännande livsäventyr är ofrånkomliga. Var öppen för de ledtrådar som livet ger dig, inget är för oväsentligt för att kastas bort. De små pusselbitarna kommer inte alltid i ordning och ibland behöver man ta ett steg tillbaka för att se hur det egentligen ser ut. Kanske behöver vi stå stilla en stund om vi är riktigt vilse, vänta på en insikt om vilken väg att gå. Det kommer alltid en väg, tillit och öppenhet är allt som behövs.  ”Jag kan, jag vill, jag vågar”

Vad jag ser i dig finns också i mig. Kan du se skönhet,vishet o ch närvaro i Tindras öga? Själens spegel. För att kunna ”se” och inte bara titta, för att kunna ”lyssna” och inte bara höra, så behövs närvaro. En medveten närvaro, konsten att vara observerande och inlyssnande utan att tolka. En förutsättning för sann kommunikation. Kan du se den blå himmeln, skogen och fältet i hennes öga? Kan du känna hennes närvaro och uppmärksamhet? Eller ser du enbart en häst?

Glad midsommar!