Nettan's Blogg

En gång hade jag hand om en häst som hette Jasper. Han var en mästare i konsten att kommunicera. När han inte ville vara med längre så vägrade han gå eller  slängde av oss ryttare. Kan det bli tydligare?

Häromkvällen när jag skulle ta min häst Eyja på en ridtur så missade jag det mesta av ovanstående. Var helt fokuserad på att jag skulle rida och såg inte något av det som hon berättade för mig. Eyja har lite svårt med knotten på kvällarna, hon blir riktigt rädd och springer mest omkring och vill bara gå in i stallet igen. Nu händer detta bara då det är riktigt mycket knott. 

Väl uppe på hästryggen så finns inget samspel med hästen. Eyja springer som hon vill och struntar helt både i tyglar, och andra hjälper.

Hon kastar sig åtsidan för alla skuggor som finns, gräs och blommor blir farliga drakar som hon måste springa ifrån till varje pris.

Full av sorg över att jag missat vad denna fantastiska varelse försökt säga till mig under 1 timmes tid, så går jag av och vi återvänder till stallet.

Jag som tycker att jag är ganska bra på kommunikation, även den mellan raserna, har lärt mig en läxa.

Närvaro, närvaro, närvaro!

Alla stunder och händelser kommunicerar med oss, men det är så lätt att missa. Att missa stunder och händelser är att missa en del av livet, men det händer.

Hejdå

Jaha, hemma igen efter en fantastisk tid på Irland. Vi hade en alldeles egen fotocoach som tog oss runt till typiska Irländska upplevelser och landskap. Självklart skulle vi starta dagen med en riktig hästauktion. Jag såg verkligen fram emot att få fånga dessa människor och djur i en typisk miljö. Det var mycket åsnor till salu och naturligtvis undrar man varför det säljs så mycket åsnor i ett land som Irland.

Fick lära mig att de används som lastdjur bland annat till att bära hem torv från de stora torvfälten. Torven bryts och läggs att torka som små vedträd. När de är tillräckligt torra för att kunna eldas med i brasan, så lastas de i klövjekorgar på de små åsnorna som får bära hem lasten. En del av åsnorna hade sina föl med och det var verkligen slående hur lugna dessa djur var. De stod bundna vid sina transporter, eller lyktstolpar, och tittade sig lugnt omkring bland bilar, människor och andra djur.

 De här små fölungarna som nyss var separerade från mammorna stod också lugnt och beskådade.

 Sedan var ju "gubbarna" precis som jag föreställt mig. Lagom stor ölmage, ja några hade lite extra kilon, men de stod i klungor och diskuterade djuren med sina rutiga yllekepsar på. En av dom kom faktiskt fram och ville bli fotograferad och få bilden skickad till sig. Kanske hade han inga bilder av sig själv, vad vet jag. Men så här såg en del av dem ut.

Så vad fick vi med oss från denna upplevelse? Jag tror att känslan av närvaro och lugn var det viktigaste. Ingen sprang för att hinna till något annat. De var just där de var, fångade av stunden vilket ju också speglade sig i lugnet hos djuren.

Våra djur är som speglar som återger vad som pågår runt omkring. Forskning har ju visat att stress, rädsla och ökad hjärtfrekvens hos oss människor smittar av sig och skapar samma fenomen hos hästar. Fungerar säkert på åsnor och annan boskap också. Tror nog att alla levande väsen hör ihop mer än vad vi kanske förstår idag.

Men till forskningen hittar svaren på livets gåta så kan vi kanske träna på en lugn kommunikation med våra vänner djuren. Att vara närvarande och hemma i sig själv sprider goda vibbar som både vi själva och andra mår gott av.

Må så gott!

Bespara mig min tid, ge mig min tid, stör mig inte eller vad det nu kan heta. Alla är så upptagna nuförtiden. Känns det igen? Fram med kalendern  och börja leta efter första bästa tillfälle för en träff, en middag, en biokväll eller kanske en husstädning, och varför inte en motionsrunda i skogen. Boka,boka , boka.. . . . . . . . Så mycket vi vill hinna med i våra liv. Inte underligt att det ibland känns som man kokar över. Det påstås ju vara ett kvinnligt beteende att göra många saker samtidigt, den berömda simultanförmågan. Fast när jag beskådar mina hundar så funderar jag på om de också har mycket att göra? Är det kanske ett hundbeteende? Nä, vid närmare eftertanke de är ju båda tikar(kvinnor) Kvinnligt beteende gäller även för hundar.

Båda ägnar sig åt medfödda drifter, en äter och en utför någon form av parningsbeteende. Att dömma av tungan är det senare ett bättre val än att äta ett gammalt upptorkat ben. Men om man samordnar och gör båda aktiviterna samtidigt så blir det ju en viss tidsbesparing.

Men vår gamle vän Buddha lärde sig ju en del under sitt träd som vi kan spinna vidare på, en sak i taget, var sak har sin tid. En medveten närvaro i det vi utför eller skapar. Vi kanske har ett bättre liv och mer rofyllt om vi tar en sak i sänder. Buddha skulle väl ha uttryckt det som så att ”när du äter så ät” och när du  . . . .       . . . så gör det av hjärtans lustar. Sista delen syftar på den vita hundens aktivitet.

Har just tittat ut i det värsta åskvädret den här sommaren. Regn och hagel piskar marken medan åsk-knallarna avslöser varandra i rasande fart. Tycker alltid att det är en viss tjusning med naturens skådespel även om det känns lite osäkert samtidigt.  Naturen kommunicerar sin storslagenhet och ger oss en insikt om att vi bara är tillfälliga besökare på denna jord.

Nåväl, anledningen till att titta ut var att se hur hästarna hanterade hagel och blåst. Vill ju helst inte att de ställer sig under träd då det brukar vara ett bra sätt för hästar att avlida av blixtnedslag. Det är verkligen ett magiskt skådespel att se hur de hanterar, copar, med omständigheterna. De vänder upp svansen mot vinden så att de alltid får regn och vind rakt bakifrån. Ger dom mest skydd påstås det i de regioner där de är extra känsliga. Parerar lite med något steg till höger eller vänster, beroende på hur vinden vänder.

Sedan står de helt stilla, slutar att äta och ser ut som de går i någon slags inre exil och är inte längre kontaktbara för omvärlden. Bara ett stilla lugn.  Så snart vädret blir bättre så fortsätter de äta som inget hade hänt.

Tycker att detta är exempel på levnadskonst på en avancerad nivå. Tänk om vi själva kunde hantera de känslomässiga stormar som äger rum då och då i våra liv med samma lugn. Då skulle vi lugnt dra oss in i oss själva, modifiera våra ”tankesteg” lite till höger och lite till vänster, allt eftersom de emotionella vindarna ändrar riktning och styrka.

Med vetskapen om att stormen snart  drar över kan det få bli lugnt i våra sinnen, och solen kan få lysa i våra liv igen.

Äntligen en regnig dag. Efter all sol och värme med medföljande sommaraktiviteter, så är det nu okey igen att bara vara. En viktig balans mellan ”att vara”och ”att göra”. Djuren är bra på detta. De går inte runt och funderar på nästa veckas matsedel eller vilka möten de ska ha, när de äter så äter de. Av den anledningen är de ju så fantastiska att arbeta med. Det finns mycket vi kan lära av dom när det gäller närvaro, det vill säga en medvetenhet om här och nu.

I kväll tog jag en stol och satte mig i boxen inne hos Eyja. Hon mumsade lugnt på lite kvällshö, helt oberoende av att jag satt i ett hörn. Så, jag antog samma medvetenhetsnivå. Jag bara satt där och halvsov utan krav på att klappa, eller prata, rykta eller annat. Två varelser som under någon halvtimme delade samma rymd utan att göra något. Det är en väldigt befriande känsla, en upplevelse.

 I den stunden man försöker beskriva vad som kändes, hur jag upplevde och så vidare så är det förvandlat till en uppgift. Jag har gjort en snabbresa från själarnas gemenskap till en separation där jag satt mig själv utanför med syfte att beskriva. En omöjlighet, därför är det så viktigt att vi får ha ”varande”. Ett varande ska inte beskrivas av den anledningen att det är just ett varande och vi behöver sådana i våra liv.

Dags för dagen att komma till ro. Naturen kommunicerar vila och stillhet. Tystnaden talar till oss om vi är öppna för den, närvarande och inlyssnande.

Sov gott!

Nocturne…….