Nettan's Blogg

En gång hade jag hand om en häst som hette Jasper. Han var en mästare i konsten att kommunicera. När han inte ville vara med längre så vägrade han gå eller  slängde av oss ryttare. Kan det bli tydligare?

Häromkvällen när jag skulle ta min häst Eyja på en ridtur så missade jag det mesta av ovanstående. Var helt fokuserad på att jag skulle rida och såg inte något av det som hon berättade för mig. Eyja har lite svårt med knotten på kvällarna, hon blir riktigt rädd och springer mest omkring och vill bara gå in i stallet igen. Nu händer detta bara då det är riktigt mycket knott. 

Väl uppe på hästryggen så finns inget samspel med hästen. Eyja springer som hon vill och struntar helt både i tyglar, och andra hjälper.

Hon kastar sig åtsidan för alla skuggor som finns, gräs och blommor blir farliga drakar som hon måste springa ifrån till varje pris.

Full av sorg över att jag missat vad denna fantastiska varelse försökt säga till mig under 1 timmes tid, så går jag av och vi återvänder till stallet.

Jag som tycker att jag är ganska bra på kommunikation, även den mellan raserna, har lärt mig en läxa.

Närvaro, närvaro, närvaro!

Alla stunder och händelser kommunicerar med oss, men det är så lätt att missa. Att missa stunder och händelser är att missa en del av livet, men det händer.

Hejdå

Enligt grekisk mytologi blev prinsessan Europa bortrövad av guden Zeus som förvandlat sig till en vit tjur. Han lär ha betat på en äng där prinsessan uppehöll sig och lyckades få henne att sätta sig på hans rygg. Europa var väldigt förtjust i den vackra tjuren och njöt av att sitta på hans rygg. Efter en stund så satte den förklädda Zeus av med full fart ut i havet, och stannade slutligen på Kreta. Där förvandlade han sig till guden igen. Han äktade Europa,  och de fick ett antal söner tillsammans.

Kanske såg Zeus ut som den här irländska krabaten som också gick och betade högt på en äng ovanför havet. Tänk om det var någon förklädd Irländsk gud som snart skulle avslöja sitt sanna jag. Livet måste på något sätt varit mer spännande med de gamla myterna och sagorna. Tänk att få sitta en förtrollad kväll vid en levande eld och höra en Bard skalda om Irländska tjurar medan åhörarna lyssnar andäktigt. Konsten att kommunicera sagor och berättelser är snart utdöd, få ger sig tid att lyssna. Men sagorna och myterna är bärare av insikter och vi människor kan behöva få ta del av dom på ett sätt som talar förbi vårt logiska ego. Det sistnämnda brukar säga att sagor och myter är trams och ointressant, det vet  hur verkligheten ser ut, eller?

" som om " vi kunde hantera våra livssituationer på samma sätt som våra hjältar/hjältinnor.

"Det var en gång. . . . . . . . "

Under vår fantastiska vandrings-och  fotoresa på Irland så inträffade bland annat att jag blev stucken av en Humla. Vi, Per och jag, hade vandrat många timmar över höga berg och leriga hedar och knappt sett några djur eller insekter. Jag hade haft samma upplevelse dagen innan och kommenterat det till vår vän fotografen Michael.

Det var väl ingen av herrarna som reagerade direkt på mina kommentarer angående detta, men jag upplevde det som väldigt tyst utan flugor, mygg, fågelsång eller annat levande som skalbaggar osv.

Så var också min känsla när vi precis kommit ned från en rejäl brant och närmade oss plattlandet igen. Jag delade med mig av min upplevelse till Per och sa ungefär så här. " Det här landet, Irland, är så fantastiskt vackert men det ger intryck av overklighet och livlöshet utan djur och annat småkryp."

Nu var det ju så att det fanns lite kor, får och hästar som betade på kullarna där vi gick, men frånvaron av fågelsång var påtaglig. Jag hann knappt delge Per mina tankar innan naturen slog tillbaka.

Från ingenstans kom en Humla med siktet inställt på mitt vänstra öga. Den kom i full fart och stack mig precis under ögat, jag hann inte att klämma den eller något. Möjligen var det en blinkning när jag stängde ögat som fick den att sticka till. Hann bara se lite av den lurviga kroppen. Och nu vet jag att Humlor sticks, de bränns inte.

Det konstiga var att efter denna händelse blev jag medveten om fåglar i buskarna, små fjärilar och annat som undgått mig tidigare.

Jag skojade om att kanske var den lilla Humlan mitt totemdjur som skulle lära mig en erfarenhet, att se.

Nu blev det ju lite underligt till att börja med eftersom jag knappt såg något under den dagen då ögat svullnade igen.

Två insikter kom till mig omedlbart, Irland är inte i avsaknad av småkryp samt att våra erfarenheter ibland kommer plötsligt och på ett sätt som vi inte kan ana.

Efter vi kommit hem har jag blivit besatt av att fotografera Humlor. Vilka fantastiska små varelser de är. När man ser dem arbeta som budbärare av livskraft, det vill säga pollen, från en växt till en annan så förstår man att det är mycket man inte förstår.

Den här lilla vännen brevid är alldeles täckt med små pollenkorn.

Om det nu är så att Humlor är små totemdjur vad kan de i såfall kommunicera till oss människor?

Kanske skulle de säga något i stil med; "Hej där, just Du ja! Hur skulle det vara om du stannade upp en stund i livet och såg dig omkring?

Hur skulle det vara om du tog Dig tid att lukta på en blomma, uppleva utstrålningen och njuta av dess skönhet? 

Kanske skulle Du då hinna att smaka på livets nektar. Kanske skulle Du då se att vi hör ihop på något konstigt sätt. Att vi alla har våra uppgifter att fylla för att helheten ska fungera."

Vet inte vilka insikter en humla besitter men kanske har den lite socialpsykologiska kunskaper också så kanske skulle den fortsätta samtalet med oss så här.

"Tänk på vad du bär med dig från en blomma till en annan. Bär bara med det som är friskt och som bidrar till att andra blommar kan blomma. En del elände fastnar på dig, klistrar sig kanske fast, men om du skakar av det så försvinner det. Det du tar med från en blomma innehåller kraften till en annan blomma. Pollinera din omgivning med det som är gott och livskraftigt."

Humlan har fått ett viktigt utrymme i mitt liv. Humla skrivs därför alltid med stort H i fortsättningen.

Önskar er en god pollinering!

Har idag sammanträffat med en del av kvinnorna i släkten. Mycket intressanta diskussioner som ledde tankarna vidare till historiska tider. Krig och militärer, Berlinmurens tillkomst, och trådarna tillbaka även långt före denna tid. 

Samtalet kom att handla om gammelfarmor Helena. En vis kvinna som visste mycket och som byggdens folk vände sig till när de hade problem. Hon var en betrodd varelse som fick ta hand om såväl fysiska skador, som mentala åkommar, och hanterandet av de som avlidit och som skulle göras iordning. Enligt historien så inväntande alla vad Helena hade att säga. Hon sägs ha varit en mycket blid person med mycket värme och empati för sina medmänniskor. Hennes man, August, och Helena blev båda 96 år. Många av dessa år levde de tillsammans som gifta. Enligt kvinnorna i familjen så strålade de båda och August ville alltid höra Helenas synpunkt innan beslut skulle fattas i någon fråga. Fantastiskt är att de båda, fram till den dag den ena avled, alltid tackade varandra för dagen de haft tillsammans och önskade varandra godnatt med respekt och vördnad. Tyvärr avled de båda samma år jag föddes och jag fick aldrig möjlighet att lära känna dom.

Vad har nu detta med kommunikation att göra?

Ja, själv funderar jag över vad är det som gör att en del människor får andras förtroende när de knappast märks själva. Vad är det som de utstrålar och kommunicerar till sin omgivning?

Säkert kan vi hitta många socialpsykologiska förklaringar men jag tror inte det räcker. Det finns något mer som en del människor sänder ut, något som talar till vårt innersta och skapar en tillit. Kanske är det detsamma som djur sänder och som gör att många föredrar djuren framför de människor som de inte är trygga med.

Sammanfattningen är för mig detsamma; kommunikation är något betydligt djupare, mer sofistikerat och subtilt än vi har en aning om. Varje stund och erfarenhet kommunicerar med oss, såväl som varje relation.

Efter många timmars pratande om gamla tider tyckte fasters hund Spajo att det fick vara nog. Bestämt satte han sig brevid henne och började slå på hennes arm med tassen. Då detta inte räckte så följdes det av ett antal uppmanade skall. Det var hans tid att gå på promenad, lika viktigt för honom som att lyssna under den långa tid som människorna runt honom hade pratat.

Allt har sin tid, det gäller bara att vara vaken för de signaler som skickas till oss.

Spajo var lika vacker som på bilden när han upplyste oss om att nu var tiden för kvällspromenad.